Texter

Texter

Här hittar ni texter som jag har skrivit. Jag skriver mest om idrott och politik.

Idrott

Idrott och speciellt fotboll är något som jag skriver mycket om.

Systrarna Mattsson är optimistiska: ”Vi går in för att ta medalj”

27 januari 2020 Pargas Kungörelser

Olivia och Isabella Mattsson vill nå en medaljplats i ligan med sitt Åland United. Foto: John Eriksson

Pargasbördiga fotbollsspelarna Isabella och Olivia Mattsson i Åland United är redo att inleda årets fotbollssäsong. Första matchen spelades i cupen mot FC Honka.

– Det har varit roligt att inleda säsongen, säger Isabella.

Olivia håller med. Hon kände sig en aning nervös inför säsongsstarten.

– Efter vinterpausen känns det bra att starta säsongen, säger Olivia.

Många nya i laget

Flera nya spelare har anslutit sig till Åland United inför säsongen, men många har även lämnat klubben. Systrarna anser att lagets huvudtränare Samuel Fagerholm är noggrann med att de spelare som ansluter till laget ska vara duktiga fotbollsspelare. Enligt Olivia är det här ändå inte den enda egenskapen hos spelarna som huvudtränaren har fokus på.

– Samuel är mån om att spelarna även har en bra karaktär. Det tycker jag är bra, säger hon.

Av de spelare som lämnat klubben är mittfältaren Bri Campos den spelare som både Isabella och Olivia tror att laget kommer att saknas mest. Campos flyttade efter förra säsongen till Umeå IK som spelar i Damallsvenskan i Sverige. Enligt Isabella var hon en stor ledare på planen.

– Hon var även en av våra kaptener, tillägger Olivia.

Systrarna anser att årets trupp är stark. Systrarna tycker att nyförvärven har överraskat positivt under de inledande träningarna. Enligt Olivia kommer klubben att ha goda möjligheter att prestera på samma nivå som förra säsongen.

– Vi har goda chanser att nå en medaljplats, säger hon.

Medalj som målsättning

Förra säsongen tog United brons i ligan och silver i cupen. Enligt Isabella finns det många bra spelare i årets trupp, men det krävs mer än individuell skicklighet från spelarna för att laget ska nå framgång.

– Vi måste fungera som ett kollektiv. Individuell briljans räcker inte, säger hon.

Systrarna har inte desto närmare följt med vad som har ändrats inom motståndarlagen i ligan. De största förändringarna som de är medvetna om är vilka lag som stigit till ligan och vilka som har fallit ner till division 1.

– Nytt för i år är att det finns två PK-lag (PK-35 Helsingfors och PK-35 Vanda). Det innebär en större koncentration av lag kring huvudstadsregionen, säger Isabella.

Förra säsongen föll IK Myran Nedervetil och ONS Uleåborg ner till division 1 medan PK-35 och PK-35 Vanda steg till ligan. I och med att det här lagen avancerade till ligan är hälften av ligans lag från huvudstadsregionen, med PK-35 Vanda och TiPS från Vanda, PK-35 och HJK från Helsingfors och FC Honka från Esbo. Enligt Olivia finns det även fördelar med den stora koncentrationen till huvudstadsregionen för Uniteds del.

– I och med att IK Myran och ONS föll blir det två långa bortaresor färre för vår del, säger hon.

Isabella tycker att det är tråkigt att IK Myran tog steget ner. Enligt henne var det en bra stämning vid matcherna i Nedervetil och det var roligt att spela mot den andra finlandssvenska klubben i ligan.

– Jag kommer att sakna matcherna mot IK Myran, säger hon.

Inledde med oavgjort

Förutom nya spelare har United fått en ny assisterande tränare i Tony Jansson. Han har varit aktiv inom den åländska fotbollen i många år, både som tränare och som spelare.

– Jansson kan med sin fotbollskunskap utveckla United, säger de.

Laget kommer att både träna och spela på Wiklöf Holdning Arena i centrala Mariehamn den här säsongen. United tränade förra säsongen i Hammarland och spelade ligamatcherna i Mariehamn.

Förra säsongen låg det ännu naturgräs på planen, men under vintern har staden börjat arbetet med att lägga konstgräs. Arbetet ska vara klart tills ligastarten i april.

– De första matcherna måste vi ändå spela i Eckeröhallen, säger Isabella.

Åland United spelade sin första match för säsongen i fotbollscupen hemma i Eckeröhallen mot FC Honka i söndags, matchen slutade 1–1. Isabella Mattsson gjorde Åland Uniteds mål.

Politik

Jag har studerat statskunskap med masskommunikation vid Åbo Akademi och är mycket intresserad av politik. Här nedan hittar ni ett par artiklar om finländsk och internationell politik.

“Europa behöver inga diktatorer”

30 juni 2020 i Ny Tid.

György Urkuti, Ungerns ambassadör i Finland (ambassadens bild)

Ungerns premiärminister Viktor Orbán har tillskansat sig snarast diktatorisk makt, officiellt i syfte att tackla coronakrisen. Ungerns ambassadör i Finland försvarar föga överraskande åtgärderna för Ny Tid, men både Europarlamentariker och forskare ser med oro på en demokrati i nedmontering.

Under de senaste decennierna har Ungern under statsminister Viktor Orbáns ledning förvandlats från en normal europeisk demokrati till en auktoritär stat. I slutet av mars röstade det ungerska parlamentet igenom ett nationellt förslag om att ge statsminister Orbán rätt att styra landet genom dekret. Officiellt var det hanteringen av coronakrisen som föranledde denna undantagslag.

Det här innebär att Orbán och hans regering kan få igenom sin vilja utan att parlamentet måste godkänna åtgärderna. Genom att sätta parlamentet ur spel, stryper Orbán en central demokratisk funktion.

EU är uppbyggt på demokrati

Katja Creutz, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, säger att EU grundar sig på gemensamma värderingar såsom demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och skydd av minoriteter. Dessutom har alla EU-länder förbundit sig att följa administrativa, ekonomiska och politiska kriterier vid tillträde in i unionen (Köpenhamnskriterierna 1993).

– Utvecklingen i Ungern och delvis även i Polen utmanar nu de här kriterierna, säger hon.

– Jag tror Orbáns konservatism driver nedmonteringen av den liberala demokratin, säger Creutz.

Creutz anser att demokratin i världen mår sämre i nuläget än förut. Med Orbán som statsminister försvagas demokratin i Ungern för varje år. Hon säger att ur ett demokratiperspektiv är Orbáns maktbefogenheter onödigt stora. I och med nedmonteringen av demokratin har det blivit allt svårare för den ungerska oppositionen att utmana Orbáns parti Fidesz.

– Även journalister och medborgarorganisationer har svårt att verka eftersom öppenheten och transparensen i landet har minskat.

”Orbáns politik är demokratisk” 

Ungerns ambassadör i Finland György Urkuti (bilden) säger att den ungerska regeringen för en kristen demokratisk politik. Han är av annan åsikt än Creutz om Ungerns politiska riktning. Han försvarar Orbáns politik och anser att påståenden att demokratin skulle ha försvagats i Ungern är ogrundade.

– Den ungerska regeringen för en politik baserad på bland annat frihet och demokrati, säger Urkuti.

Urkuti håller inte med påståendet om att Orbán orienterar Ungern i en riktning från demokrati mot något som kan kallas en auktoritär stat. Han hänvisar till att folket har fått välja hurdan sammansättning parlamentet har och att regeringen avspeglar detta. Enligt Urkuti kontrollerar det ungerska parlamentet, i enlighet med den ungerska konstitutionen, Orbáns maktbefogenheter.

– Orbán och den ungerska riksdagen har valts genom rättvisa och fria val, säger Urkuti.

Orbáns beslut att styra genom dekret har väckt stor uppmärksamhet i resten av Europa. Urkuti anser ändå att statsministerns beslut inte var exceptionellt.

– För att tackla coronakrisen har regeringar i flera europeiska länder fått utökade maktbefogenheter. Ungern är således inget undantag, säger Urkuti.

Det ungerska parlamentet förklarade landet vara i ett undantagstillstånd. Orbán och regeringen fick större maktbefogenheter, men endast inom ramen för vad som behövs för att tackla coronakrisen, menar han.

– De här åtgärderna var nödvändiga för att bekämpa viruset, säger Urkuti.

Enligt Urkuti kommer den ungerska regeringens utökade maktbefogenheter att upphöra när undantagstillståndet i landet har upphävts. Han tillägger att den ungerska regeringen redan lämnat in ett lagförslag för att återlämna dessa tillfälliga extra befogenheter tillbaka till parlamentet.

– Ungern kommer att vara ett av de första EU-länderna som återgår till normal ordning efter vårens coronapandemi.

Ungern en del av EU 

György Urkuti intygar att Ungerns plats är i EU. Enligt honom har landet gynnats av att vara med i unionen. Han anser ändå att det är skäl att se över unionens institutioner och dess funktioner. Enligt honom överträder vissa institutioner sina maktbefogenheter till nackdel för medlemsländerna. Han anser att institutionerna försöker styra EU i en klar politisk riktning – en som motsvarar institutionernas vilja.

– Vissa institutioner försöker styra EU bort från vad unionen är, det vill säga en gemenskap av starka nationella medlemsländer, i riktning en federal stat. Alla medlemsstater omfattar inte den här politiska orienteringen, säger Urkuti.

Henna Virkkunen, Europarlamentariker från Samlingspartiet, håller med Urkuti att Ungern har gynnats av att vara med i unionen och ungrarna är i allmänhet positivt inställda till EU.

– Men den ungerska regeringen och Orbán bör ändra sin politik, förtydligar hon.

Det har en längre tid spekulerats i om Orbáns parti Fidesz kommer att uteslutas ur parlamentsgruppen Europeiska Folkpartiet EPP. Fidesz sitter i samma grupp som Samlingspartiet i Europarlamentet. Virkkunen säger att Samlingspartiet har arbetat aktivt för att Fidesz ska stängas ut ur EPP. Hon understryker att Samlingspartiet inte stöder Fideszs politik trots att partierna sitter i samma grupp. Om Fidesz skulle lämna gruppen EPP kan partiet eventuellt tänkas orientera sig högerut. Virkkunen vill ändå inte ta ställning till vilka partier Fidesz skulle kunna samarbeta med om partiet kastas ut ur EPP.

– Det finns två grupper höger om Europeiska Folkpartiet. De är Europeiska konservativa och reformister samt Identitet och demokrati. Bägge har välkomnat Fidesz till sina parlamentsgrupper, säger hon.

Ungern har 21 ledamöter varav 13 tillhör Fidesz och är medlemmar i Europeiska Folkpartiet EPP.

Enligt Virkkunen har EU reagerat för långsamt på Ungerns politiska utveckling. Hon säger att Orbán har försvagat den ungerska pressfriheten, civilsamhället och rättsstatsprincipen betydelse i landet.  När de demokratiska grundpelarna har monterats ner tar det lång tid att bygga upp demokratin igen.

– Pressfriheten, civilsamhället och principen om rättsstaten är centrala för demokratin. Europa behöver inga diktatorer, säger hon.

Ishavsbanans vara eller icke vara

18 december i Ny Tid.

Mikkel Näkkäläjärvi, SDP-politiker från Rovaniemi (privat)

Sedan 1918 har Finland diskuterat planer på att förbinda Finland med Ishavet genom en tågräls, främst för att tjäna handel och gruvindustri. Projektet har ändå mött på kompakt motstånd från aktivisthåll. Ny Tid reder ut vad det är fråga om, och var ärendet står nu.

I Finland har en tågförbindelse till Ishavet diskuterats i flera omgångar under både 1900- och 2000-talen. Regeringen Sipilä debatterade frågan flitigt medan regeringarna Rinne och Marin har hållit en lägre profil i ärendet. En tågförbindelse från Rovaniemi till Ishavet skulle gå genom samernas bosättningsområden, vilket stött på högljudd kritik.

Mikkel Näkkäläjärvi, SDP-politiker från Rovaniemi (bilden), säger att en tågförbindelse från Rovaniemi via Sodankylä till Kirkenes i Norge inte är aktuell just nu. Han ställer sig även mycket kritiskt till projektet.

– Varken jag eller regeringen Marin stöder en tågförbindelse från Rovaniemi norrut genom samernas bosättningsområden till Ishavet, säger Näkkäläjärvi.

Han tillägger att regeringen Sipilä, som verkade åren 2015-2019, hade planer på att skapa en tågförbindelse norrut.

– Den dåvarande kommunikationsministern Anne Berner från Centern talade varmt om en tågförbindelse till Ishavet. Även samlingspartister har uttryckt sitt stöd för förbindelsen.

Förutom rutten Rovaniemi-Kirkenes fanns två andra alternativ, varav det ena sedermera har förkastats. Alla ändhållplatser skulle vara i Norge.

– Ett alternativ var att dra ett spår från Sodankylä via Petsamo till Murmansk. Det här alternativet ses ändå som politiskt omöjligt i dagens läge med tanke på Rysslands politiska orientering.

– Dessutom föreslogs en rutt från Rovaniemi via Enontekis till Skitbotn, i närheten av Tromsö.

Är det ett problem för renskötseln om en tågförbindelse går genom deras betesmarker?

– Ja, järnvägen tar bort utrymme från renarnas betesmarker. Renarna går heller inte nära järnvägen utan håller sig på en mer begränsad yta.

Näkkäläjärvi tillägger att renarna inte äter upp allt gräs från ett område utan de lämnar kvar en liten mängd som får växa. När de har ätit sig mätta på ett område går de vidare till nästa.

– Järnvägen bryter således renarnas rotationscykel. Det betyder att de stannar längre på ett ställe och hittar nödvändigtvis inte tillräckligt med mat.

Gammal diskussion

Ett järnvägsspår till Ishavet är inte en främmande vision för finländarna. År 1921, vid freden i Dorpat mellan Finland och Sovjetunionen, erhöll Finland området Petsamo – som ligger öster om dagens Enare och Utsjoki i Finland och norska Kirkenes. I Petsamo fick Finland tillgång till staden Linhammar, som ligger vid Ishavets kust. Förutom kust mot Ishavet finns även en stor mängd naturtillgångar i området.

– Det är främst gruvindustrin som har jobbat för att en järnväg ska dras från Ishavet till Rovaniemi och därifrån söderut, säger Näkkäläjärvi.   

Finland förlorade ändå området tillbaka till Sovjetunionen efter Lapplandskriget 1944.

– Om Petsamo skulle höra till Finland idag skulle man inte diskutera huruvida förbindelsen till Ishavet skulle gå till Kirkenes eller Narvik, eller via Ryssland för den delen.

Hett ämne i Samerådet

Christina Henriksen, Samerådets president (privat)

Christina Henriksen (bilden) är president för Samerådet, en gemensam ideell, kulturpolitisk och politisk institution som är verksam i Norge, Sverige, Ryssland och Finland. Samerådet är en samarbetsorganisation för många samiska organisationer. Inte heller Henriksen stöder en planerad järnvägsförbindelse till Ishavet.

– Förbindelsen är i högsta grad problematisk för samerna som lever på renskötsel, eftersom hela området mellan Rovaniemi och Kirkenes är goda betesmarker för renarna.

Hon tillägger att om en järnväg dras mellan städerna delas betesmarkerna upp, vilket försvårar situationen för samer som lever på renskötseln. Dessutom anser Henriksen att en järnväg har skadliga konsekvenser för även för ekosystemet och naturen.

– Men även den ökade turismen i Sápmi ger försämrade förutsättningar för samerna att leva på deras egna villkor.

Har ni debatterat frågan om Ishavsbanan i Samerådet?

– Ja, vi har diskuterat frågan flera gånger i rådet. Samer från både Norge och Finland sade klart nej till järnvägen, säger Henriksen, själv hemma från Kirkenes.

Svalt intresse i Norge

Men hur förhåller sig Norge till att en järnvägsförbindelse byggs ut till Ishavet genom Tromsö och Finnmarks fylke (län)? Ställer den norska statsministern Erna Solberg (Höyre) och hennes regering sig positiva till att en järnvägen blir verklighet? Henriksen är tveksam till att den norska regeringen ger sitt stöd för projektet.

– Jag har inte sett något officiellt ställningstagande till projektet från den norska statens sida. Min uppfattning är att Solbergs regering inte prioriterar en järnvägsförbindelse till Ishavet.

John-Ragnar Aarset (Höyre), statssekreterare vid Norges Transportutskott bekräftar per mejl att planerna på att bygga en Ishavsbana för tillfället ligger på is. Aarset tillägger att den norska staten lyssnar på samernas intressen i ärendet.

Christina Henriksen, finns det något parti eller aktör i Norge som ser med glädje att en Ishavsbana skapas?

– Somliga lokala och regionala politiker i kommunen Sör-Varanger i östra Finnmark vill att en järnväg genom samernas bosättningsområden blir verklighet.

Enligt Henriksen vill politikerna ha en järnväg i norra Norge för att öka handelsmöjligheterna sjövägen till Asien.

– Politikerna vill öka handeln mellan Norge och Kina, säger hon.

Hon tillägger att även lokala politiker i finska Lappland har uttryckt sin vilja att förverkliga tågförbindelsen.

Inte heller ordföranden för det finländska Sametinget, Tuomas Aslak Juuso, anser att en järnväg på samernas bosättningsområden är välkommen. Juuso håller med Henriksen om att det finns lokalpolitiker i Lappland som lobbar för en tågförbindelse. Han säger att samerna är av annan åsikt än resten av Lappland.

– Lapplands förbund har gjort upp en länsplan i vilken en järnväg till Ishavet ingår. Den här planen stöder vi inte.

– Järnvägen till Kirkenes skulle gå norr eller söder om Enare träsk och göra stor skada för rennäringen och ekosystemet på samernas bosättningsområden, säger Juuso.

Den sista Dalai Lama

16 juli 2021 i Förlaget

Inom buddhismen och särskilt i den tibetanska grenen av religionen är Dalai Lama ett andligt överhuvud, utsett av det tibetanska folket. Den nuvarande heter Tenzin Gyatso och har varit Dalai Lama i över åttio år, men eftersom han lever i landsflykt blir det svårt att utse en efterträdare. Kommer Dalai Lama-traditionen nu att brytas – eller kommer en ny Dalai Lama att utses av den kinesiska regeringen?

Buddhismen är en av världens största religioner med sina knappt 500 miljoner utövare, främst baserade i södra och sydöstra Asien. Trosriktningen uppstod i Indien kring år 500 före vår tideräknings början och läran delas ofta in i tre huvudfåror; therayanamahayana och den specifikt tibetanska grenen vajrayana.

Ledaren för den tibetanska buddhismen kallas Dalai Lama och titeln har sedan år 1940 tillfallit Tenzin Gyatso (född som Lhamo Dhondrup) som är den fjortonde Dalai Lama. Traditionen sträcker sig tillbaka till slutet av 1300-talet och befästes under 1500-talet då mongolernas ledare Altan Khan (ättling till Kublai Khan) i förtjusning över buddhismens läror införlivade Tibet och allierade sig med den tredje Dalai Lama Sonam Gyatso (som påstod sig vara inkarnationen av munken Drogön Chögyal Phagpa, som trehundra år tidigare konverterat Kublai Khan till buddhismen – cirkeln var sluten). Enligt Thomas Laird som skrivit boken Historien om Tibet – Samtal med Dalai Lama lyckades Khan ta kontroll över Tibet eftersom centralstyret var svagt och den verkliga makten låg i klostersamhällena runt om i bergsriket, där furstar och monarker av lägre rang styrde över sina egna områden.

Laird skriver att flera folkslag i Asien gjorde motstånd mot mongolerna, bland dem uigurerna och alldeles särskilt kineserna, men tibetanerna gick aldrig till kamp; dels på grund av den svaga statsapparaten, dels deras numerära underläge men också för att tibetanerna är ett ideologiskt fredligt folk. Enligt den tibetanska buddhismen leder hat och våld till att människan återföds i Naraka, helvetet. Det faktum att Nobels fredspris år 1989 tilldelades Dalai Lama är ett erkännande för den vilja till fred och dialog som tibetanerna traditionellt stått för.

Mongolerna var inte alltid nådiga mot tibetanerna men till en ökad sämja bidrog omständigheten att bägge är nomadfolk, som rör sig från område till annat tillsammans djuren som man vallar. Även uigurerna som bodde norr om Tibet var ett nomadfolk, vilket däremot inte kineserna var. Det bidrog till olika konfliktallianser mellan folkslagen; mongolerna, tibetanerna och uigurerna mot kineserna. En konsekvens av antagonismen från väst blev den berömda Kinesiska muren (som egentligen består av flera murar) i närheten av nuvarande huvudstaden Peking. Nämnas kan att den tibetanska armén under en konflikt avancerade fram till staden Xi´an, cirka tusen kilometer väster om Peking och nästan tretusen kilometer öster om Tibets huvudstad Lhasa.

Enligt Laird är det viktig att i en skildring av Dalai Lama-traditionens ursprung poängtera att Tibet inte ingick i det kinesiska riket vid traditionens uppkomst. Det dåtida Tibet bestod av hela den tibetanska platån, ett höglandsområde som sträcker sig från dagens gräns mellan Pakistan och Kina i väst till öknen Taklamakan i närheten av sydvästra Mongoliet och dagens inre Kina samt Himalayabergen i söder.

Svaret på varför Dalai Lama, trots att han är tibetanernas spirituella ledare, inte längre bor i Tibet, ligger i den senare 1900-talshistorien och dess svallvågor. Då revoltören Mao Zedongs folkarme segrade över nationalistpartiet Kuomintang och dess ledare Chiang Kai-shek i det kinesiska inbördeskriget 1949 och kommunisterna tog makten i landet, valde Mao kort därpå att ockupera också Tibet. Mao Zedong – liksom kinesiska ledare både före och efter honom – ansåg att Tibet alltid varit en naturlig del av Kina. Det är en uppfattning som också dagens kinesiska ledning delar.

Tibetanerna själva, liksom de flesta västerländska länder och övernationella aktörer, till exempel Internationella Juristkommissionen ICJ samt många forskare och författare, menar ändå fortsatt att Tibet borde få sin självständighet. Det finns en lång historisk tradition att luta kravet mot, och landet var de facto en självständig stat åren 1913–1950, det vill säga fram tills den kommunistiska invasionen ägde rum. Den kortvariga självständiga tibetanska staten skapades av Tenzin Gyatsos föregångare Thubten Gyatso, vilket man kan läsa om i bland annat Melvin Goldsteins och Cynthia M. Beals bok The Impact of China’s Reform Policy on the Nomads of Western Tibet.

Idag är den av Kina skapade autonoma regionen Tibet till sin geografiska omfattning avsevärt mindre än den var när mongolerna tog kontrollen, eller när kineserna erövrade landet på 1950-talet. Tidigare hade man tre administrativa regioner: Ü-Tsang, Kham och Amdo. Den autonoma regionen Tibet utgör idag ett geografisk område mindre än det tidigare Ü-Tsang medan Kham och Amdo är uppstyckade i kinesiska provinser.

Dalai Lama Tenzin Gyatso är nu 86 år och frågan om ett personskifte på ”tronen” blir oundvikligen aktuell inom en överskådlig framtid. Ett slut på Dalai Lama-traditionen vore en oerhörd kulturell och politisk förlust för Tibet och dess befolkning. Också Tenzin Gyatso förespråkade tidigare ett självständigt Tibet, men numera kräver han endast att regionen ska ges mer omfattande kulturell och politisk autonomi. Med tanke på den maktpolitiska utveckling som Kina hängett sig under senare år, är en sådan utveckling knappast sannolik.

I och med att Tibet numera i praktiken styrs från Peking är det också den kommunistiska regimen som kan kontrollera vem som blir nästa Dalai Lama. Men kommer tibetanerna att acceptera en Dalai Lama utsedd av Kina? Trots att det har gått över femtio år sedan kommunisterna ockuperade Tibet och Dalai Lama lämnade Tibets huvudstad Lhasa och tog sin tillflykt till sitt nuvarande säte i Dharmsala i norra Indien, är det många tibetaner – både i Tibet och i exil runt om i världen – som fortfarande ser Tenzin Gyatso som Tibets egentliga ledare, framom Folkrepublikens Kinas självsvåldige Xi Jinping.

Den svenske författaren Jojje Olsson lyfter i sin bok Det nya Kina – den repressiva stormakten fram att Tibet utgör en relativt stor del av Kinas yta och dessutom har stora naturtillgångar. Att tibetanerna alltid ogillat den kommunistiska regimen i Peking är också uppenbart. Kraftiga protester mot Kinas ockupation bröt ut i Lhasa bland annat år 1959 men demonstrationerna slogs snabbt ner av de till antalet överlägsna kinesiska trupperna. Kort därpå begav sig den nuvarande Dalai Lama iväg i exil till Indien. Efter upproret gick den kinesiska armén hänsynslöst fram i regionen, med upp till 87 000 tibetanska dödsoffer som följd (enligt kinesiska källor). Dalai Lama och den tibetanska exilregeringen anser att dödstalet var mångdubbelt större: sextusen kloster brändes och över en miljon människor torterades, förslavades och mördades 1961 i vad ICJ beskrivit som ett folkmord. Tibetaner som bor utomlands protesterar årligen mot Kinas förtryck, men något större intryck har det knappast gjort. Signalen är att motstånd mot kommunistregimen inte lönar sig.

Det är med denna konfliktfyllda bakgrund mycket osannolikt att tibetanerna – eller andra buddhister för den delen – någonsin kommer att acceptera en Dalai Lama som utsetts av Kinas statsledning. Enligt Olsson försöker Kina eliminera Dalai Lamas inverkan i den internationella politiken och att västerländska politiker och statsöverhuvuden träffar honom får Kina att se rött. När dåvarande brittiska premiärministern David Cameron besökte Dalai Lama år 2012 ledde det till att Kina sade upp normala handelsmässiga kontakter med Storbritannien i nästa två år.

Utan de andliga och kulturella dimensionerna hos Dalai Lama skulle Tibets politiska strävanden knappast få lika stor internationell uppmärksamhet som idag. Vid tiden för den kinesiska invasionen kunde man med fog säga att Tibet var en teokrati, i vilken en religiös ledare hade den yttersta makten. Men redan 2011 meddelade Tenzin Gyatso att han vill omvandla Dalai Lamas politiska roll och i framtiden låta folket rösta fram en person för uppdraget. Några år tidigare hade Kina instiftat Order nr 5 enligt vilken alla ”levande buddhor” och religiösa inkarnationer ska godkännas av kommunistiska partiet.

Ifjol instiftades i USA ett motdrag i form av Tibet Support and Policy Act (TPSA) enligt vilken endast det tibetanska folket har rätt att utse sina egna andliga ledare. Dekretet kryddades med hot om sanktioner och inreseförbud, men vad det verkligen har för effekt visar sig först när tronföljden aktualiseras.

Det som redan står klart är att framtiden för den tibetanska grenen av buddhismen, liksom Tibets unika kulturella arv och politiska autonomi, är mycket oviss och starkt hotad om Tenzin Gyatso inte efterträds av en fri andlig ledare av tibetanskt ursprung.

Funderar du på något?

Ta gärna kontakt per e-post: john.illman@outlook.com eller ring +358 50 532 1495

Ta kontakt